Dutch 1872-1944 Piet Mondrian Location was a Dutch painter. He was an important contributor to the De Stijl art movement and group, which was founded by Theo van Doesburg. He evolved a non-representational form which he termed Neo-Plasticism. This consisted of a grid of vertical and horizontal black lines and the use of the three primary colours. When 47-year-old Piet Mondrian left his artistically conservative native Holland for unfettered Paris for the second and last time in 1919, he set about at once to make his studio a nurturing environment for paintings he had in mind that would increasingly express the principles of Neo-Plasticism about which he had been writing for two years. To hide the studio's structural flaws quickly and inexpensively, he tacked up large rectangular placards, each in a single color or neutral hue. Smaller colored paper squares and rectangles, composed together, accented the walls. Then came an intense period of painting. Then again he addressed the walls, repositioning the colored cutouts, adding to their number, altering the dynamics of color and space, producing new tensions and equilibrium. Before long, he had established a creative schedule in which a period of painting took turns with a period of experimentally regrouping the smaller papers on the walls, a process that directly fed the next period of painting. It was a pattern he followed for the rest of his life, through wartime moves from Paris to London??s Hampstead in 1938 and 1940, across the Atlantic to Manhattan. At 71 in the fall of 1943, Mondrian moved into his second and final New York studio at 15 East 59th Street, and set about again to create the environment he had learned over the years was most congenial to his modest way of life and most stimulating to his art. He painted the high walls the same off-white he used on his easel and on the seats, tables and storage cases he designed and fashioned meticulously from discarded orange and apple-crates. He glossed the top of a white metal stool in the same brilliant primary red he applied to the cardboard sheath he made for the radio-phonograph that spilled forth his beloved jazz from well-traveled records, Visitors to this last studio seldom saw more than one or two new canvases, but found, often to their astonishment, that eight large compositions of colored bits of paper he had tacked and re-tacked to the walls in ever-changing relationships constituted together an environment that, paradoxically and simultaneously, was both kinetic and serene, stimulating and restful. It was the best space, Mondrian said, that he had ever inhabited. Tragically, he was there for only a few months: he died of pneumonia in February 1944.  Related Paintings of Piet Mondrian :. | Trees | Red tree | The still life with plaster | Composition A | Piet Mondrian, Composition 10 |
Related Artists:
COXCIE, Michiel van
Flemish Northern Renaissance Painter, 1499-1592
Joachim Wtewael
1566-1638 Flemish Joachim Wtewael Galleries Dutch painter and draughtsman. He was one of the last exponents of MANNERISM. From c. 1590 until 1628, the year of his latest known dated paintings, he employed such typical Mannerist formal devices as brilliant decorative colour, contrived spatial design and contorted poses. He sometimes combined such artifice with naturalism, and this amalgam represents the two approaches Dutch 16th- and 17th-century theorists discussed as uyt den geest (from the imagination) and naer t leven (after life). Wtewaels activity reflects the transition from Mannerism to a more naturalistic style in Dutch art. Slightly over 100 of his paintings and about 80 drawings are known. Subjects from the Bible and mythology predominate; he also painted several portraits, including a Self-portrait (1601; Utrecht, Cent. Mus.).
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.